Karin Har En Blogg

Jag behöver 2.1 miljoner kr. Typ nu. Eventuellt kan man ju lägga ett skambud och då kanske det räcker med lite mindre. Man kan ju hoppas iallafall... Jag har nämligen hittat min drömlägenhet. Den låg ute för betydligt mer för nån månad sen men har uppenbarligen inte blivit såld. Jag skulle gladeligen pantsätta allt jag äger för att bo där men tror ändå inte att det räcker... Fan också. Den har allt. Högt i tak, öppen spis, knarrande trägolv och en tegelvägg i köket. Och dubbeldörrar till sovrummet... Det är dags att börja skriva den där bästsäljaren nu antar jag.

Det är ju exjobbsredovisning om ca tre veckor!! Släkt, vänner och alla inblandade kommer att vara där. Varför har jag inte börjat med presentationen än? Har jag verkligen tid att åka till Karlstad i helgen? Har jag tid med främmande nästa helg? Är jag verkligen maximalt effektiv på dagarna? Frågorna hopar sig, svar saknas. Får sova på saken.

Vad är det som hindrar mig från att bara tömma sparkontot och sticka iväg? Egentligen? Nåt vettigt jobb verkar jag ju ändå inte få här och nu får jag veta att min käre vän som skriver i resetidningar befinner sig i Europa på resande fot... Man skulle ju kunna leva ryggsäckslivet igen och jobba lite när det passar, göra vad man känner för stunden och bara ha det gött. Inga prylar och inga bekymmer. Jag skulle faktiskt kunna leva med att flänga runt sådär och varva artiklar i olika tidningar med säsongsjobb här och där i några år till...

Om valet nu skulle stå mellan att analysera stål i nån håla i Bergslagen eller sticka ut i Europa och frilansa lite så kan man ju räkna ut med röven vilket som skulle vara mest givande. Och nej, det är inte att analysera stål.

Men nä, det är nåt som hindrar mig. Tänk om man kunde få vara lite mer spontan och bekymmersfri och inte bry sig om vad som skulle kunna hända om man inte skaffade ett "riktigt" jobb asap.

Jomenvisst. Undertecknad skulle väl vara innehavare av det. Såhär dyster har inte arbetsmarknaden varit sen 90-talets kris, och börsen var väl gladare tom under depressionen. Man ska alltså vara tacksam om man lyckas hitta ett jobb överhuvudtaget mao, och därmed kan jag vinka adjö till Göteborg eller Västra Götaland överlag. Hej Norrlands inland.

Man kan tolka krisen lite hur man vill, om jag tog det personligt skulle jag nästan tro att det inte är meningen att jag ska bli ingenjör...

Så heter boken jag fick igår. Jag strosade runt i kårhuset och snyltade godis på kårens dag när en kille tryckte upp boken i ansiktet på mig.

-Läs den här, sa han.

Efter en snabb genombläddring kunde jag konstatera att den handlar om frälsning. Om Jesus och kristendomen och annat som hör den världen till. Jesus. Det är ju någon man aldrig ens tänker på till vardags. Jag lovade att läsa den och det tänker jag göra. Lite frälsning kan ju inte skada.

Dagens höjdare: Jag fick ett kärleksbrev med internposten idag, innehållandes mitt borttappade läppglans från i lördags och med en fin hälsning på kuvertet. Det tog mig ungefär fem sekunder att lista ut vem det var ifrån och inse att det kanske inte handlade om kärlek trots allt men tack ändå goding, you made my day :)

Jobbjakten fortsätter. Jag är så äckligt nervös, tänk om jag måste flytta. Förmodligen måste jag flytta. Pappa tycker inte att det är hela världen, han gick minsann också ut i lågkonjunktur och hamnade i Timrå och det var väl inget fel på det. Jag försöker förklara för honom att den stora skillnaden är att han var nygift med Berit när han flyttade. Jag är så långt från nygift man kan komma. Det är en sak att flytta till hålan Gud glömde om man har någon med sig men en helt annan att flytta ensam. Jag vill bara inte bli sittandes utan någon att umgås med och med familjen och alla vänner 40 mil bort.

Men vad har jag för alternativ??

• Fortsätta på Masterprogrammet i vår och köpa mig själv lite tid. Hjärtat skriker nej nej nej, jag var så himla glad när jag tagit min sista tenta.
• Ta vilket jobb som helst för att få stanna här. Nån gång måste det ju vända..
• Flytta hem till päronen och vänta på bättre tider. Men det är verkligen slöseri med utbildningen.
• Läsa en kurs på GU i vår. Helt klart det roligaste av de här alternativen men då sitter jag fortfarande lika illa till om det inte vänder innan sommaren.. Dessutom glömde jag att söka.

Måste en flytt norrut innebära att jag blir ensam då? Är det bättre att ta ett jobb på en ort där jag egentligen inte vill bo än att ta ett jobb jag egentligen inte vill ha för att slippa flytta? Jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting.

Sitter det inte fast med snöre, knappar, spännen eller kardborre så ligger det snart i en spårvagn/provhytt/fik nära dig. Jag blir uppriktigt ledsen på mig själv när jag inte kan hålla ordning på mina grejer. Exempel:

• Skor. Nya fina och använda endast en gång. Jag har letat genom hela lägenheten flera gånger men de är borta.
• Sjal. Kär present från Afghanistan. Spårlöst försvunnen. Troligtvis kvarglömd i en provhytt.
• Matlåda. Visserligen tom men ändå.
• Örhängen. Jag blev så lycklig när jag fann dem på en marknad i Kroatien och nu hittar jag dem inte.
• Läppglans. Jag har drabbats av en läppglansförbannelse. Så fort jag har med mig ett nytt läppglans ut är det dömt att försvinna. Juldagen förra året, kalaset igår. För att inte tala om den gången Stina hittade ett i grannens trädgård någon vecka efter att jag härjat där i somras.
• Körkort. Jobbigt jobbigt jobbigt. Jag blir paranoid och tror att nån ska stjäla min identitet. Nu hittade jag körkortet på min säng av alla ställen när jag kom hem igår så det blev mycket liv för ingenting. Förlåt.

Övrigt tillägg: Igår fick jag en lustig kille till bordet. Han lovade att fixa krämbullar i Café Bulten till mig, gör han det kommer jag att vara världens lyckligaste hela veckan. Jag har tjatat om krämbullar i flera år men det har inte hänt nåt. Kan den stunden äntligen vara kommen?