Skendumpad
Dåligt med uppdatering, jag vet. Men jag har faktiskt inte haft nåt vettigt att skriva om heller. Nu är jag dock i Karlstad igen av olika anledningar och försöker komma igång med tentaplugg, vilket inte går så bra... Jag hade tänkt att jag skulle stanna i Gbg fram tills idag eg men så i söndags, precis innan vi skulle iväg på bio (Mumien 3, rekommenderas ej..) får jag ett sms av min käre pojkvän i Karlstad. Det står: Vi måste prata om en sak. Ringer dig imorgon och bestämmer en tid. Jag blir alldeles kall inombords och tänker this is it, han kommer att göra slut med mig. Det här är nämligen killen som aldrig vill prata förhållanden och som när han måste göra något otrevligt alltid blir ytterst formell. Är på gränsen till tårar och Stina tröstar så gott hon kan; Han kanske friar till dig! Fat chance...
Vi går på bio iallafall och jag försöker att inte tänka mer på det. Förvarnar dock både Anna och Sabine för vad som ev kommer hända och bokar en biljett på första bästa tåg måndag morgon. Väl hemma ringer jag Lars och han meddelar att han kommer förbi direkt efter jobbet. Inte hem och duscha eller äta som vanligt utan direkt hit. Jag är nervös så jag inte vet vart jag ska ta vägen när han väl kommer och hoppas på ett snabbt och kort besked så jag kan gå vidare med mitt liv. Samtalet såg ut enligt följande:
Lars: Du Karin, jag måste berätta en sak....
Nu säger han det, nu dumpar han mig...
...den där kräftskivan vi ska på nästa vecka, jag kan inte komma då!
Tusen olika känslor virvlar upp inom mig. Lättast att urskilja är:
Lättnad - Han dumpade mig inte!
Ilska -Hur i helvete kan man skriva sådär och hålla sin flickvän på helspänn i 24 timmar?
Skam - Här har jag snabbt tråcklat ihop ett skyddsnät med människor som tycker om mig som kommer trösta mig när han dumpat mig och så var det falskt alarm.
Han har då alltså nonchalerat mig i ca tre veckor, knappt svarat på mina sms och inte varit särskilt pratsam i telefon. Sen tror han tydligen att det är OK att skriva som han gjorde och tro att det inte kan missförstås. Vem överdramatiserar egentligen mest av oss, han eller jag? Jag tycker faktiskt inte att min reaktion var överdriven med tanke på hur vi haft det de senaste veckorna och jag tycker faktiskt att man kan OSA till en kräftskiva på ett mindre dramatiskt vis. Herregud, skenavrättningar klassas som tortyr och fördöms av FN. Här är ett tillägg på den listan: Skendumpning.
Vi går på bio iallafall och jag försöker att inte tänka mer på det. Förvarnar dock både Anna och Sabine för vad som ev kommer hända och bokar en biljett på första bästa tåg måndag morgon. Väl hemma ringer jag Lars och han meddelar att han kommer förbi direkt efter jobbet. Inte hem och duscha eller äta som vanligt utan direkt hit. Jag är nervös så jag inte vet vart jag ska ta vägen när han väl kommer och hoppas på ett snabbt och kort besked så jag kan gå vidare med mitt liv. Samtalet såg ut enligt följande:
Lars: Du Karin, jag måste berätta en sak....
Nu säger han det, nu dumpar han mig...
...den där kräftskivan vi ska på nästa vecka, jag kan inte komma då!
Tusen olika känslor virvlar upp inom mig. Lättast att urskilja är:
Lättnad - Han dumpade mig inte!
Ilska -Hur i helvete kan man skriva sådär och hålla sin flickvän på helspänn i 24 timmar?
Skam - Här har jag snabbt tråcklat ihop ett skyddsnät med människor som tycker om mig som kommer trösta mig när han dumpat mig och så var det falskt alarm.
Han har då alltså nonchalerat mig i ca tre veckor, knappt svarat på mina sms och inte varit särskilt pratsam i telefon. Sen tror han tydligen att det är OK att skriva som han gjorde och tro att det inte kan missförstås. Vem överdramatiserar egentligen mest av oss, han eller jag? Jag tycker faktiskt inte att min reaktion var överdriven med tanke på hur vi haft det de senaste veckorna och jag tycker faktiskt att man kan OSA till en kräftskiva på ett mindre dramatiskt vis. Herregud, skenavrättningar klassas som tortyr och fördöms av FN. Här är ett tillägg på den listan: Skendumpning.
Kommentarer
Trackback
