Julbord med släkten

Ibland får jag känslan av att gudarna bara vill jävlas med mig. Som i fredags till exempel. Syster, svåger och jag skulle åka i ärtan på hjul  (aka Samuels Aygo) till Karlstad och det årliga julbordet med släkten. Svåger tyckte att det var en bra idé att bjuda in en till som skulle till Karlstad denna helg, nämligen mitt ex. Vi är inte ovänner eller så men det är något obekvämt att åka hem i en väldigt liten bil tillsammans. Anna var taktisk och placerade Lars i framsätet och sig själv i baksätet, förmodligen för att hålla oss under uppsikt och avvärja eventeulla jobbiga situationer... Resan gick dock bra, jag trodde det skulle vara mycket mer stelt men det var helt OK. Jag och Anna blev avsläppta hos farbror med familj, där hittade vi vår mor lite smålullig efter några glas vin. Den första frågan jag fick var Jaha Karin, har du nån ny kille då? tätt följd av Va, var Laaars med i bilen?? och sen tusen frågor till om det. Jag försökte med mördande blickar antyda för min mor att detta inte var ett lämpligt samtalsämne och att jag inte hade någonting att göra med hans närvaro i bilen men hör och häpna; hinten gick inte fram förrän pappa noterade min ovilja att diskutera detta och började prata om jobbet istället. 
 
Jag hatar att få frågan om jag har nån ny kille än. Som om det är något man bara skaffar. Jag letar ju inte ens. Herregud det blir väl när det blir, jag går inte runt och hetsar upp mig över detta så varför måste släkten det? Då är jag betydligt mer orolig för hur det ska gå med jobb..

Tidigare år har julbordet bjudit på klassiker som pappas monsterglögg (1 del vodka, 2 delar rödvin och en kanelstång resulterar i en fullständigt odrickbar vätska för alla utom pappa och farbror, som dessutom hällde i cointreau för att förbättra smaken) och pinsamheter som när farfar i sorlet på restaurangen inte uppfattade vad pappa sa när han skulle återge scenen i Borat där Borats mustasch luktar pung. 
-Vad sa du att mustaschen luktade?
-Pung farfar, PUNG! vrålade pappa i örat på honom och folk stirrade på oss från borden bredvid.

I år var det dock väldigt lugnt. Jag var nykter chaufför, farmor gick vilse mellan sillen och varmrätterna och efteråt åkte alla hem till oss och drack Irish Coffee. Det enda som saknades var Stina.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0