Att vara en skalär

När jag började plugga för ganska exakt fem år sen tyckte jag att alla äldre studenter såg så himla gamla ut. Idag tycker jag att de nya nollorna ser pyttesmå ut. Jag hade inte en aning om vad jag ville göra när jag var klar och blev jätteimponerad av hur målmedvetna och vuxna alla verkade. Idag har jag fortfarande inte en aning om vad jag vill göra och det vete fan om de nya studenterna är imponerade av min vuxenhet men den stora skillnaden mellan då och nu är att nu har jag gjort mina val. Då tänkte jag alltid att det skulle ordna sig, det löser sig sen men polletten har äntligen trillat ner och nu fattar jag att ingenting bara ordnar sig, man måste ta tag i det för att det ska göra det. Då måste man veta vad man vill och det gör jag fortfarande inte.

Kort sagt, jag är en skalär. En storhet utan riktning. Det har jag varit sen jag kom hem från Resan, resan jag gjorde för att motivera mig själv till att fortsätta plugga och komma på vad jag vill bli men som slutade med ångest och skoltrötthet redan i september när jag väl kom tillbaka förra året. Jag har accepterat mitt eget val att bli ingenjör vid det här laget, det känns helt ok men inte helt rätt om man kan säga så. Men nu har jag faktiskt slitit i fem år för det här så jag måste iallafall ge det en chans. Så här är jag nu. Letar jobb för fullt men eftersom jag inte vet vad jag letar efter så hittar jag ingenting heller. Vektor sökes...

Kommentarer
Postat av: sis

ingenjörshumor

2008-09-25 @ 19:54:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0