Det förskräckliga ordet "vi"
I min värld finns inget vi. Jag vägrar vara en del av ett vi. Det finns ett jag och ett du och även flera andra du som ibland träffas och umgås men nåt jävla vi är det inte frågan om. Vi låter som att det är en skock får med en gemensam hjärna som samlas och det vill jag inte vara med om. Jag fattar mina egna beslut, tack. Martina har tyvärr ovanan att använda sig av vi alldeles för mycket. Vi kan ju sätta oss i biblioteket, vi kan börja då och då, ska vi ta lunch nu, vi kan handla på vägen hem och vi kan gå till vårdcentralen efter skolan.. Jag får seriöst panik och efter ett tag hör jag inte ens vad hon säger, jag hör bara alla vi och vill skrika rakt ut. Vi sitter faktiskt inte ihop och eftersom du och jag är två självständiga individer är det faktiskt inte nödvändigt att göra allting tillsammans.
Stackare som får exjobba med mig och min vi-fobi...
