Ännu en rolig dag på institutionen
Annars kan man ha mycket kul med ett såpass avancerat mikroskop, de andra exjobbarna ska belägga en snytbagge med guld och kolla på. De har fått ett gäng snytbaggar av företaget de jobbar åt så nu står ett terrarium med lite plantor och snytbaggar bredvid exjobbardatorerna på institutionen. Jag vill bara förtydliga att odjuren faktiskt lever och bor där i terrariet, och de har på kort tid blivit allas kelgrisar. Forskare är inte som andra människor.
En själsfrände funnen
Sabines kursare var oxå med och ibland kan man bli så himla lycklig när man träffar någon som försatt sig i exakt samma situation som en själv. Jag är visst inte den enda som egentligen ville bli journalist men satsade på naturvetenskap istället. Isabella och jag sitter i exakt samma båt. Vi upptäckte även att våra ex båda har bakgrund i det militära och att vi pratar ungefär lika bra spanska. Nu ska vi ta över etern tillsammans! :)
Idag lunchade jag med Ida, jag har inte sett henne på evigheter. Ida är en av mina två favorit Partillebor och möjligen den enda personen jag känner som är mer vilsen i livet än jag. Men som de värmlänningar vi är konstaterade vi idag att dä årner säj. Det gör det alltid. Det är ju ingen idé att gräva ner sig över sina misslyckanden och vad som kunde varit, det blir rätt bra ändå. Om jag nu bara kunde ta till mig detta och sluta grubbla.
Ett tecken
I brist på annat att sysselsätta mig med så dammsög jag mitt rum förut. När jag lyfte på träningsväskan satt det fast en stor dammråtta i den. Jag fattar piken.
Vad gör man?
Alien återuppstår för femtielfte gången
Såhär fin var jag i lördags. Kanske inte kläderna man väljer i första hand när det vankas kalas eller raggande men tydligen undrade både Fantomen och Jack Sparrow om jag var fräsch under allt det där sminket. Martina svarar klockrent: Jo, fast inte lika fräsch som jag.
Hahaha, det hade jag också svarat ifall nån frågat mig om henne :P
Pundare är äckliga.
Idag åkte jag spårvagn. Det brukar vara helt ok men idag så satt det två pundare och härjade i vagnen. Den ena pundaren vrålade att hans kompis minsann var Jesse James för alla som ville höra medan den s k Jesse James själv satt och såg paranoid ut under sin jacka som han dragit över huvudet. I ena handen hade han dessutom en smutsig kanyl och med den andra grävde han i alla fickor han hade efter något, jag vill inte veta vad. På vanligt svenskt manér försökte dessutom alla i vagnen låtsas som om det regnade, inklusive jag själv. Jag gick t o m av en hållplats tidigare än jag tänkt för att jag tyckte att de va så äckliga. Så mycket för att sätta ner foten för sånt man tycker är fel..
Sjuk och uttråkad
Om några timmar kommer frugan hem så då får jag sällskap iallafall.
Ordning & Reda
Mathelg
Förutom att äta har vi kollat på slott i trakten, närmare bestämt Tjolöholm och Gunnebo. Ska jag gifta mig nån gång så ska det vara på ett slott! Särskilt Tjolöholm ligger väldigt fint, med utsikt över havet. Slotten var dessutom väldigt inspirerande, vi kom på att vi ju måste skaffa ett släktvapen. Anna erbjöd sig att gjuta ringar och gravera familjemottot på insidan så vapnet skulle kunna sitta på utsidan. Jag ska ta upp det här med Stina nästa gång vi ses så kan vi börja fundera på designen...
Nu ska jag ta min mätta mage och masa mig upp till Fysiken och ett boxpass. Jag kommer dö.
I see dead people
Något som däremot skrämmer livet ur mig är att sova med öronproppar. Jag gör det ibland för att det emellanåt oväsnas för mycket på sunkhaket våningen under, men att inte ha tillgång till sina öron är jätteläskigt! Särskilt om det är mörkt för då kan jag få för mig att det är nån i rummet.. Trots att jag vet att det inte är det och att det bara är skuggor som spelar mig ett spratt...
Hursomhelst mottages tacksamt tips om ställen där man skulle kunna tänkas hitta spöken, det är ju bättre att jag överraskar dem än att de överraskar mig :)
Banana hammock
Det förskräckliga ordet "vi"
I min värld finns inget vi. Jag vägrar vara en del av ett vi. Det finns ett jag och ett du och även flera andra du som ibland träffas och umgås men nåt jävla vi är det inte frågan om. Vi låter som att det är en skock får med en gemensam hjärna som samlas och det vill jag inte vara med om. Jag fattar mina egna beslut, tack. Martina har tyvärr ovanan att använda sig av vi alldeles för mycket. Vi kan ju sätta oss i biblioteket, vi kan börja då och då, ska vi ta lunch nu, vi kan handla på vägen hem och vi kan gå till vårdcentralen efter skolan.. Jag får seriöst panik och efter ett tag hör jag inte ens vad hon säger, jag hör bara alla vi och vill skrika rakt ut. Vi sitter faktiskt inte ihop och eftersom du och jag är två självständiga individer är det faktiskt inte nödvändigt att göra allting tillsammans.
Stackare som får exjobba med mig och min vi-fobi...
Att vara en skalär
Kort sagt, jag är en skalär. En storhet utan riktning. Det har jag varit sen jag kom hem från Resan, resan jag gjorde för att motivera mig själv till att fortsätta plugga och komma på vad jag vill bli men som slutade med ångest och skoltrötthet redan i september när jag väl kom tillbaka förra året. Jag har accepterat mitt eget val att bli ingenjör vid det här laget, det känns helt ok men inte helt rätt om man kan säga så. Men nu har jag faktiskt slitit i fem år för det här så jag måste iallafall ge det en chans. Så här är jag nu. Letar jobb för fullt men eftersom jag inte vet vad jag letar efter så hittar jag ingenting heller. Vektor sökes...
En tjugondel avklarad
Igår var jag och Anna på boxning, det passet vi brukade gå på i våras. Den här gången hann vi inte mer än en station innan Anna blev likblek i ansiktet och fick blodtrycksfall och jag blev lika blek och började se svarta prickar framför ögonen. Så var det med den konditionen... Jag skäms nästan, med tanke på hur vältränad jag var i våras. Iofs så kan det oxå bero på kombinationen dagen-efter-kräftskiva och träning, får väl prova igen nästa söndag. Ikväll blir det yoga iallafall, nu har jag kommit igång med träningen igen så då är det bara att köra!
Den 3:e september är världens viktigaste dag
Jag har iallafall haft en bra födelsedag och nu på kvällen har jag, Sabine och Martina lagat mat och druckit vin och snackat tjejsnack. Det behövs emellanåt... Den riktiga festen tar jag dock på lördag för då är det kräftskiva. Jag har redan beställt kräftor för ett helt kompani och ska pallra mig till bolaget på fredag och ladda upp med öl. Sen insåg jag och Martina att vi behöver ett sånghäfte så ett sånt måste vi också hinna med att sätta ihop. Det finns helt enkelt inget annat att göra än att sluta tidigare på fredag =)
Barbie äger Robert Wells
Family fun
Istället för att fira att tentorna var färdiga så satte jag mig på tåget hem i fredags. Målet var nämligen att röja gamla möbler ur släktens gård innan den såldes. Jag hittade massor med roliga gamla skåp som med lite kärlek skulle kunna bli fina igen, tyvärr finns det ingen plats i mitt hjärta just nu för möbler som behöver vård så de hamnade hos en auktionär istället. Men på en gård som varit i släkten i över hundra år så kan man göra diverse andra fynd, bl a hittade vi en sexualupplysningsbok från 1917, ett signerat kort på världens största kvinna, en kista som jag tänker piffa till samt en låda dynamit. Med tillhörande stubintråd.
Pappa blev alldeles till sig över fyndet från en tid när vem som helst kunde köpa dynamit i närmsta järnhandel och slängde ut alla dynamitgubbar och tråden på gräsmattan. Min farbror blev måttligt imponerad; Jag grävde ju ner en låda dynamit bakom ladan för tjugo år sen! Hur som helst så var pappa givetvis tvungen att testa om stubintråden fortfarande brann så han kapade en bit och slängde den på grillen. Ingen reagerade förrän efter några minuter, när tråden började ryka och fräsa och de stackars korvarna som låg kvar fick en pikant krutsmak. Som tur var så var själva dynamiten blöt och oanvändbar, men för att vara på den säkra sidan bestämde sig bröderna för att slänga alltihop i älven. Synd bara att min farbror la i en för liten sten så att påsen flöt iväg med strömmen... Nåja, en påse blöt dynamit lär knappast göra någon skada och sjunker väl så småningom. Hoppas bara att ingen får för sig att plöja bakom ladan...
Så var det söndag igen..
Istället var jag på bio med 3xMartin(a). Vi käkade turkiskt och såg på Batman och jag måste nog ta tillbaka allt jag sagt om att Heath Ledger bara hyllas för sin roll eftersom han råkade dö i vintras. Han var ju helt grym! Jag var iallafall hemma igen vid midnatt vilket var helt perfekt upplagt för att komma upp i tid imorse. Eller ja, det hade det varit om jag inte hade pratat med Mr Ex i en timme... Fan oxå.
Fröken lipsill
Men så var det ju kräftskiva igår. Den som jag och Lars var bjudna på tillsammans. Nu hade ju han faktiskt redan sagt att han inte kunde komma så det var fem par och jag. Jag var det elfte hjulet. Det var rätt så lugnt i början när jag fortfarande var nykter, men i takt med att snapsarna serverades så kände jag hur jag blev mer och mer ledsen. När jag till slut fick en kommentar om mitt singelskap så bara brast det och tårarna började rinna igen. Sen stod jag på balkongen och lipade ett bra tag medan festen fortsatte därinne. Fick dock en massa kramar och sympatiska ord så efter ett tag stängdes kranen av igen.
Det är lite roligt med tillställningar där man är enda singeln, alla vill genast para ihop en med nån singelkompis... Fattar inte riktigt varför det ska vara så viktigt att genast hitta nån ny men den dagen jag kan dricka några glas utan att börja gråta över mitt ex så kanske man kan släppa ut mig bland folk igen med goda resultat..
Ikväll ska jag på bio och det med andra singelmänniskor. Skönt.
